Kontakta oss via facebook om du har egna platser
Granby Vallentuna:
59°35'53.54"N 18° 5'6.69"O Vallentuna Sverige
Granby i Vallentuna är en av de märkligaste sex-punkts-systemen vi varit på.
1974 kidnappas en person ombord på ett UFO, alldeles intill platsen för kidnappningen finns en runsten, fornlämning och en gammal kultplats med resta stenar.
Så här skriver Håkan Blomkvist AFU om händelserna i Granby och Vallentuna
”Våren 1974 inträffar en våg av ufoobservationer i det lilla samhället Vallentuna, strax norr om Stockholm. Det rapporteras om stora lysande föremål på låg höjd, störningar på teve och telefon, strålningsskador på vittnen med mera. Den stora mängden rapporter resulterar i att det lokala hemvärnet genomför Operation S, där 50 hemvärnsmän och 15 ufologer deltar. Händelserna kulminerar den 23-24 mars 1974 med en mängd närobservationer samt ett av de märkligaste ombordtagningfallen i svensk ufohistoria.
Klockan är fem minuter över tolv natten till lördagen den 23 mars. Gösta Häger är på besök hos några vänner i församlingshemmet i Markim. Han går ut för att få en nypa frisk luft. Men istället för att gå in igen fortsätter Gösta att vandra bort från församlingshemmet. Det är som om en inre kraft styr honom att ta en skogsväg som han annars inte brukar gå. Natten är stjärnklar och kall. Efter att ha passerat ett torp ser han två runstenar vid sidan av vägen. Mitt för stenarna ligger en bergklack. Plötsligt dyker ett bländande ljus upp på vänster sida om vägen. Ljuset ökar i styrka. Det närmar sig snabbt och Gösta kastar sig åt sidan i ett dike för att undvika att träffas av det starka ljuset. Sedan minns han ingenting mer förrän han står framför dörren till sitt hus i Lindholmen. När hans fru öppnar dörren får hon en chock. Gösta håller en näsduk för pannans högra sida där han blöder ur ett djupt sår och högra kinden är lätt brännskadad.”
Våra upplevelser på platsen
Alldeles på höger hand vid vägen inne i skogen ligger en gammal kultplats med resta stenar den har ovanligt starka energier. Vi tror att det var den som var det centrum som skapade upplevelsen. Vi var där en gång i början på 90 talet och Eva fick köra oss andra hem då vi var alldeles utslagna av energin från kultplatsen.
En annan gång när vi besökte platsen hände ingenting.
När jag körde bil förbi platsen på väg mot Arlanda så dog radion precis vid platsen men när jag återvände hem hände ingenting med radion.
Om det är någon plats ni bör besöka är det denna.
Bilder visar på vägen och skogen och de resta stenarna. Vi försökte också att känna på stenarna denna gång då vi tog med några mediala vänner som ville känna på energierna kring platsen och och stenarna.
Vill du hitta andra som varit på platsen efterlys på MagicalSpots Facebooksida
Vill du hitta andra som varit på platsen efterlys på Magical Spots Facebooksida
Platsen kommer att uppdateras med mer information!
Länkar om UFO;n vid Granby Vallentuna 1974
http://newsvoice.se/2014/03/21/dn-om-ljusfenomenen-i-vallentuna-newsvoice-har-detaljerna/
https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=10152005888593546&id=279831825388457
http://ufoarchives.blogspot.se/2013/02/hastings-vallentuna-och-lite-mer.html
Det är fler som har haft upplevelser på denna plats.
Citat ur boken ”Gåvan från stjärnorna” av Lennart Lidfors 1991 Kapitel 8
”Under tonåren var jag fängslad av tanken på att vi kanske inte var ensamma i Universum, och att utomjordiska civilisationer kunde tänkas besöka vår planet.
Det var också en naturlig följd av att jag läste mycket science fiction på den tiden.
När det gäller dessa hypotetiska farkoster utifrån låg mitt intresse på själva teknologin. Hur var dessa tänkbara UFO konstruerade? Hur drevs de?
Längre än så kom jag aldrig. Jag har endast läst två böcker om UFO, båda skrivna på 50-talet. Det är min bokliga bakgrund när det gäller UFO-fenomenet.
I mitten av 70-talet deltog jag dock i periferin i undersökningen av ett så kallat kontaktfall mellan ett UFO och en person.
Den som bad mig delta var Lars, en god vän som i många år offrat större delen av sin fritid på att, så seriöst det nu går, studera UFO-fenomenet ur olika aspekter. Det var också Lars som hörde talas om Marie och hennes eventuella närkontakt med UFO.
Lars är vad man kallar nätverkare. Han känner en väldig massa människor och har en fenomenal förmåga att koppla ihop personer, som kan tänkas ha gemensamma intressen.
Jag hade bett Lars hålla utkik efter personer som var känsliga för kristaller. Eftersom han snart kom underfund med att Marie reagerade på kristaller, presenterade han henne för mig.
Det var så jag lärde känna Marie.
Våren hade nu kommit. Snösmältningen var i full gång och där stora partier av marken låg fria, hade vårblommor redan börjat titta fram.
En solig lördag föreslog jag Marie en utflykt i naturen med lunchkorg. Hon accepterade glatt.
Det mål jag tänkte mig var ett område med fornlämningar från vikingatiden. Jag förberedde henne på att det även var platsen för en rapporterad UFO-landning, som jag varit inkopplad på för många år sedan.
Som jag tidigare har nämnt, ville jag ännu inte föra in Marie på hennes egna UFO-upplevelser under hypnos. Det kändes som om jag inte skulle röra i det där just nu. Däremot tänkte jag att det kunde vara lämpligt att föra henne till en "UFO-plats" och studera hennes reaktion.
En picknick fick bli en passande täckmantel för denna operation.
Området norr om Stockholm, säg en halvcirkel på femtio kilometers radie, är arkeologiskt intressant, med sina många lämningar från vikingatiden. De mest påtagliga är de resta runstenarna - upp till två meter höga stenar, ristade med runor på fornsvenska.
Runor är inte svåra att läsa, men språket är torftigt och vittnar om en tid, som tidvis var ganska kärv att leva i.
Så for vi iväg. Några mil norr om Stockholm bromsade jag mjukt in bilen vid en runsten från vikingarnas epok, ungefär tusen år tillbaka. En fläkt av historiens vingslag.
Vårt verkliga mål låg hundra meter längre fram. Jag gled långsamt fram och parkerade i gräset vid sidan av vägen, och vi gick in i skogen på höger sida. Ett tiotal meter in finns rester aven så kallad domarring - en cirkel av manshöga, resta stenar.
Den här gåtfulla ringen, ett sorts Stonehenge i miniatyr, är cirka tio meter i radie och byggdes mer än femhundra år före vikingatiden, alltså tiden strax efter Kristi födelse.
Marie stelnade till när hon fick syn på dessa megaliter av sten.
Nästan som förlamad stod hon där ett ögonblick, innan hon försiktigt närmade sig en av dem.
Jag ville inte störa henne med frågor. Diskret följde jag efter, när hon gick från sten till sten.
Plötsligt snurrade hon runt med ett förvånat utrop. Hon stod blick stilla och iakttog någonting i skogen bakom mig. Jag följde hennes blick, men upptäckte inget ovanligt.
Titta, viskade hon, ser du?
Jag såg inget ovanligt.
Nej? Vad då?
Det står en liten varelse där borta!
Hur stor är den?
Kanske en meter hög.
Var exakt står den?
Hon beskrev positionen mellan en tall och en björk, och jag närmade mig långsamt. Jag såg ingenting. Jag försökte göra som Marie: kisa lite, titta lite ur ögonvrån, lätt drömmande.
Men jag såg fortfarande ingenting.
Jag har forskat av och till i många år på paranormala fenomen. Uppriktigt sagt, så är jag ganska trött på alla fenomen som bara glider undan, när man vill undersöka dem.
Antingen finns de inte - vilket motsägs av min personliga erfarenhet - eller också så är de intelligent styrda och vill inte bli undersökta.
Så när Marie nu såg en varelse, som inte jag såg, så brast något inom mig. Åratal av frustration över fenomen, som är lika lätta att fånga som en våt badtvål, vällde fram.
Jag rusade fram emot den där lilla varelsen, jagade efter den, in bakom en tät gran.
- Jag fick den! ropade jag utom synhåll. Jag fick den!
Ut bakom granen kom jag fram med den osynliga varelsen under armen, som man håller en gris på en marknad.
- Du är inte klok! skrek Marie. Så där kan man inte göral
- Varför inte? sa jag. Den får väl skylla sig själv som snokar omkring runt oss.
Marie tittade först förskräckt men började sedan att skratta åt den dråpliga situationen.
Vi gick in ytterligare en bit i skogen, tills vi fann en harmonisk plats. Där rastade vi och njöt av stillheten i naturen. Det hände inget mer den dagen, men jag funderade en hel del över den tankfullhet, som Marie visat.
En dag följande vecka ringde Marie upp mig. Hon ville åka ut till stenarna igen. Snart, mycket snart. Kunde jag göra mig fri redan i morgon?
Hennes intensitet förvånade mig. Under utflykten hade hon varit disträ och knappt intresserat sig för stenarna. Nu plötsligt var det väldigt viktigt att komma dit igen.
- Varför vill du dit igen, Marie? frågade jag inte så lite förvånad.
- Jag vet inte, jag vet bara att jag måste. Kan du göra dig fri i morgon?
- Kanske, svarade jag dröjande.
- Det är viktigt, Lennart] Fråga mig inte varför. Det vet jag inte. Jag måste få komma dit igen!
- Om några dagar kan jag lättare komma loss, sa jag.
- Det är nu det gäller!
Jag bad att få ringa upp henne senare och ge besked.
En timme senare var det klart. Vi skulle upprepa vår picknick.
En sak hade jag i alla fall lärt mig av att studera Marie. Då jag fattade beslut utifrån en rationell grund och Marie bara "kände
efter", så visade sig hennes beslut ofta ge bättre resultat.
Jag tänkte logiskt. Hon tänkte magiskt. På något underligt sätt lyckades hon fånga upp saker i precis rätt ögonblick. Jag fascinerades av det där, samtidigt som det var lite pinsamt för mitt maskulina intellekt.
Vi kom ut till stenarna igen och parkerade i gräset vid sidan av vägen. Så strövade vi omkring lite planlöst i skogen och fann snart fler lämningar från svunna tider.
Efter en stund var vi tillbaka igen där vi började - vid stenringen.
Vi slog oss ned i det sköna gräset vid foten aven väldigt sten, som Marie sa kändes bra. Jag kastade mig hungrigt över te och smörgåsar, men Maries aptit var skral.
Hon hade något drömskt över sig och åt väldigt sakta. Hon såg ut över fälten, där mogen säd skulle vagga gul i solen inom några månader. Jag ville inte störa henne, så vi satt alldeles tysta.
Plötsligt slutade hon tugga och fixerade något ute på fältet. Jag försökte förgäves se vad som fångat hennes uppmärksamhet.
Utan att flytta blicken från fältet viskade hon upphetsat till mig:
Ser du?
Nej ...
Det står en ... varelse där borta. En man.
Var?
Ute på fältet, alldeles bakom bäcken, som rinner där borta.
Hon pekade ut riktningen, och jag beräknade avståndet till cirka trettio meter.
- Hur ser han ut?
- Jag kan inte se det klart, sa Marie, men han visar någonting.
- Vad då?
- Jag vet inte säkert, men det ser ut som en klocka. Han gör en cirkelrörelse med armen. Det ser ut som en halvcirkel.
Marie tystnade och fixerade den mystiska figuren.
- Nu, flämtade hon, visar han samma klocka igen och gör en halvcirkel med handen. Cirkeln är nästan sluten. Det verkar som om tiden är mogen ... jag förstår inte. Jo ... det är något som ska hända om någon månad.
Säger han något? ville jag veta.
- Nej, ingenting.
- Varför kommer han inte närmare? undrade jag.
Det föreföll mig lite omotiverat med detta avstånd. Vill man framföra något viktigt, så går man självklart närmare.
- Han kan inte det! Utbrast Marie.
- Varför då?
- Jag håller honom ifrån mig.
- Varför?
Han sticks.
- Sticks? Hur då?
- Det känns som en massa små nålar mot huden. Jag vill inte det. Han får inte komma närmare. Jag håller honom på avstånd!
Så tystnade hon igen ett ögonblick.
- Nu försvinner han långsamt bort.
- Försvinner? sa jag. Hur då?
- Ja, han bleknar bort, precis som när man drar ned ljuset på en biograf ... nu är han försvunnen.
Det fanns ingen anledning för mig att tvivla på Marie. Hon upplevde verkligen detta. Frågan var bara om det var något som utspelade sig i hennes hjärna eller i en verklighet utanför henne, kanske var det en projektion från en annan värld.
Den gåtfulla örnen hade jag i färskt minne.
Jag hade en bestämd känsla av att det inte var sista gången vi hade kontakt med varelsen på fältet”.
